Axing Aflaki : Blog : Axing & Aflaki : SHM Intervju

Logga in

Se hela Nightlife

E-post eller Alias:

Lösenord:

Logga in Kom ihåg mig

Registrera dig som medlem

Glömt lösenord

Axing Aflaki M22
Stockholm, Sverige (World)
Offline, Tillbaks

Profil

Blog

Gästbok

Foton

Vänner

Kön: Man

Status:

Födelsedag: den 1 januari

E-post: axingandaflaki@gmail.com
MSN: -
Skype: -

Om min blogg

Uppdaterad: 2009-03-24, 18:01

Axing & Aflaki, Stockholms fetaste producent och DJ duo är här för att skapa Sveriges fetaste musikblogg! Vi kommer att leverera de senaste inom klubbmusiken och dj nyheter!

SHM Intervju

Publicerad: 2009-10-29, 23:49 från webben

Äntligen stod houseproducenterna i dj-båset.Efter år av slit i studion hemma i Stockholm har de uppnått det kanske finaste en discjockey kan skriva i sin meritförteckning – en egen klubb på Ibiza, den globala dansmusikens pilgrimsort. Grabbgänget som brukade hänga vid 7 Eleven på Odenplan framträder nu varje måndagskväll, hela säsongen, i predikstolen ovanför dansgolvet på legendariska Pacha.

Klockan är tre på morgonen när Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell (Axel Hedfors) tar plats bakom skivspelarna och lyfter sina händer mot folkets uppsträckta armar nedanför.

– Are you ready for The Swedish House Mafia? vrålar Steve i mikrofonen med omisskännlig svensk brytning.

Han möts av visslingar, rop och ett hav av blixtrande semesterkameror. Sebastian viftar med en svensk flagga.

– Det har varit en jävla resa. Vi har varit i sådana hålor och spelat, åkt i egen bil och levt på lök och potatis några år, vi har varit där också. Vi kunde lika gärna ha gått till socialen, säger Axwell några timmar tidigare när trion laddar på terrassen på en av den spanska partyöns trendigare restauranger.

Rader av beställda sushibitar som ingen orkat äta upp står framför dem. I lounge- sofforna runtomkring sitter ett helt entourage av managers med turnéscheman och modellflickvänner i djupa urringningar och gravitationstrotsande klackar.

Innan de går kommer en servitris med en lapp med de restauranganställdas namn och undrar om svenskarna kan fixa in dem gratis. Inträdet till Pacha går på över 500 kronor, och varje kväll på Ibiza är en kamp för att hamna på rätt gästlista eller åtminstone komma över ett plastarmband som ger reducerad entréavgift.

Eurythmics 1980-talsklassiker Sweet dreams dånar i en svulstig houseversion i högtalarna, kryddad med mistlur, fräsande rökmaskiner, smällande konfettibomber och en mycket flitigt använd siren. I refrängen vrids ljudet ner och publiken sjunger allsång.

Allt fokus är riktat mot dj-båset. Kommunikationen mellan de tre hoppande killarna bakom cd-spelarna och gästerna nedanför bryts aldrig för en sekund. Den uppsträckta näven är standardpose, gärna med en cigg mellan fingrarna, och möts alltid av samma gest nere på dansgolvet.

Musiken kallar de själva kraftfull house.

– Det är feta klubbdängor. Inte alls introvert, det är stora breaks som byggs upp, säger Axwell.

Producentyrket – de gör både egna låtar och remixer på uppdrag av kända artister – och dj:andet hänger ihop, även om det blivit mindre tid i studion på sistone.

– Tidigare satt vi bara där, nu gör vi tre, fyra gig i veckan. Allt bygger på att sitta i studion och skapa, och när man spelar det och ser extasen på dansgolvet har vi nått målet, säger Sebastian Ingrosso.

Sina musikaliska rötter beskriver de som disco, kort och gott.

– Det är inte så att du kan ge mig en gitarr och så spelar jag på den. Vi är discokids allihopa. Morsan gick runt höggravid med mig i magen på nattklubben där hon jobbade, säger Steve Angello.

Med alla effekter, mikrofontjut och väl- bekanta låtar – Ride on time och Billy Jean passerar bland annat uppumpade förbi under natten – står SHM inte för spjutspetsen inom elektronisk dansmusik eller det mest kreddiga. Men deras sound har ett stort inflytande på den breda globala dansscenen.

Hur hamnade de egentligen här?

Den gamla vanliga kombinationen – hårt arbete, talang och slump, är deras egen förklaring.

– Vi har alltid legat steget före många andra producenter och lyckats göra något som gör att folk följer efter, säger Steve Angello.

Dansklubbarna på Ibiza gör sitt yttersta för att leva upp till mytbildningen kring dem som grundades med 1990-talets klubbexplosion på ön. Varje ställe har ambitiösa teman, ett för varje veckodag. Måndagar och Swedish House Mafia på Pacha har underrubriken Dark forest.

Gnistrande lila trädsiluetter hänger från taket. Gogodansarna, uttagna på casting och koreograferade, gör sina glittriga tolkningar av älvor och skogsrår på podierna framför vip-hyllan. Det är lite Mio min Mio-känsla, förklarar Steve konceptet.
Dark Forest Pacha 16:45

Det där med måndagar är förresten inget att haka upp sig på. På Ibiza är varje dag lördag. Faktum är att den riktiga lördagen kan vara rätt lugn, som om turisterna tyckte att semestertillvaron skulle bli lite för lik deras vanliga liv om de gick ut och festade då också.

Pacha är ett av de mest kända internationella varumärkena i klubbkretsar, ett nattlivets McDonald’s med 22 filialer världen över. Den utpräglade kommersialismen till trots är Ibizaupplagan, invigd redan 1973 under öns hippieperiod, mer putsad och glamourös än andra lokala megaklubbar som Privilege och Amnesia. Här dansar ingen i bar överkropp och folk vänder sig om och ber om ursäkt om de råkar trampa dig på tårna på dansgolvet.

– Vi är de med minst klass på hela Pacha. Förutom Steve med sin extremt dyra klocka på armen, säger Axwell.

– Vaddå, det finns folk som har båtar för en miljard. Vi jobbar hårt och tjänar därefter. Jag väljer att lyxa till det och är torsk på bilar och klockor, försvarar sig Steve och fingrar på armbandsuret i fråga.

Exakt vad de drar in vill de inte berätta. En stor apparat med agenter, ekonomer och pr-folk, totalt över 20 personer, jobbar omkring dem. Privatjet till spelningar är inte ovanligt.

– Om jag säger så här, när vi spelar tillsammans kostar vi lika mycket som ett stort rockband. Vi har en extremt stor budget på produktion, som inomhusfyrverkerier, konfetti och så vidare. Det är Carola gånger fem, säger Axwell.

– Carola gånger tio snarare, rättar Steve.

Kärntruppen i SHM:s fanskara är de unga, panka klubbkidsen som lever för dansmusiken. Den här måndagen kommer Steve och Axwell direkt från en dansmusikfestival i arenaformat på Stade de France i Paris medan Sebastian spelat på en motsvarighet i Amsterdam.

Men de är också eftertraktade i andra änden av skalan, bland champagnedrickande kändisar på exklusiva jetsetklubbar. Det är därför de har fått en egen permanent kväll på Pacha.

– Vi kör vår grej oavsett var vi är, vi gillar både rika araber och galna klubbkids. Det är en speciell känsla när 50 000 personer på Stade de France skriker på samma gång. Det är fetast med stadiumspelningar, säger Axwell.

En gorilla med secret service-snäcka i örat ser till att en champagneflaska i ishink levereras till dj-båset, raskt följd av ett helrör med virke. Sebastian hivar ut shots och drinkar till flickvännerna som hänger i den avspärrade trappan bakom dem.

Två kylskåpsbreda män glider ner och parkerar intill. Hells Angels står det på deras skinnvästar. Secret service-killen skakar hand med dem.

Händer från alla håll sträcks hela tiden in i dj-båset, som om besökarna vill tacka för kvällen, eller bara vidröra de tre svenskarna.

Det doftar av krut och fotogen från pyrotekniken. Det är lika mycket party i dj-båset som nedanför. Axwell trycker på de röda knappar som reglerar rökmaskinerna, Steve har klättrat upp och dansar mellan cd-spelarna och Sebastian tar fram den svenska flaggan igen och viftar. En av flickvännerna har fått tag i mistluren och tutar i otakt.

– Jag önskar att jag kunde säga att jag inte festade så mycket. Jag var en snubbe som själv gillade att gå ut, sedan började jag spela skivor. Levern har väl sett bättre dagar, tyvärr, konstaterar Axwell.

Den senaste noteringen i Ibizas partyhistoria skrevs i fjol och har varit en stor källa till oro bland många av öns trogna entusiaster. De lokala myndigheterna hade då fått nog av den allmänna dekadensen och dödssiffrorna i alkoholrelaterade trafikolyckor och GHB-överdoser.

Lösningen: Alla nattklubbar måste stänga senast klockan sex på morgonen (i år tycks regeln vara att polisen inte ingriper förrän efter sju om musiken fortfarande är på). Ett mer dramatiskt beslut än det först kan låta, eftersom flera av öns mest berömda klubbar, som Space och DC 10, var afterhours som pågick hela eftermiddagarna.

De långsiktiga konsekvenserna återstår att analysera, men taxichaufförerna, normalt sett pålitliga temperaturmätare, uppger unisont att det är färre turister i år. Å andra sidan har det varit legio att tillkännage att Ibiza är so last year ända sedan 1990-talet, och än rör liket på sig i vilda dansspasmer.

Den globala housemusikrörelsen har där-emot notoriskt svårt att få fäste på svensk mark. Att SHM kunnat bli så stora utomlands utan att särskilt många vet vilka de är hemma ser de själva som ett utslag av det låga intresset för dansmusik i Sverige. De fyller vilken arena som helst i världen men skulle inte sälja ut Globen, konstaterar Steve. Men kanske är omvändelsen till sist nära.

– Sverige har börjat bli hungrigt efter house. Förr blev vi knappt insläppta på Grodan för att spela, nu är det jävligt tacksamt att spela i Sverige. Som svensk måste man bli profet utomlands innan man blir det hemma. Det är därför många svenskar lyckats internationellt, för det är svårt att få uppskattning hemma. Vi borde få något jävla exportpris, säger Axwell.

Steve verkar vara den som har svårast att förlåta åren då de ständigt nobbades spelningar, och har inte varit hemma alls på ett år. Axwell och Sebastian spelar däremot ibland i Sverige, Axwell närmast nu på söndag på F 12.

Trots att de var för sig drar stora skaror till klubbar och festivaler består treenigheten.

– Vi är den största dj-trio som existerat. Vi är som Britney Spears, Beyoncé och Christina Aguilera tillsammans, säger Steve.

– Många har börjat tillsammans, men egona har blivit för stora. Vi är alla tre lika stora var och en för sig, det är därför det funkar, säger Sebastian.

När ljuset tänds klockan kvart i sju på morgonen ligger drivor av blå och silverfärgad konfetti, cigarettfimpar och krossat glas på golvet. Ett hundratal personer vägrar ge upp och fortsätter att sjunga sedan musiken slutligen stängts av.

I dj-båset står tre lite svenniga killar som har världens dansgolv för sina fötter och njuter av varje sekund. Ett sista mikrofonvrål avslutar natten.

– Thank you so much for coming! The Swedish House Mafia loves you so much!

500

tecken kvar

Skicka kommentar

Allt ansvar för kommentarer ligger enbart på skribenten. Nightlife tar inget ansvar för skeenden som direkt eller indirekt uppstår genom vad som postas här.