Flicka (cirka 4-5 år): Jag ska bestämma vilka jag ska ha.

Kvinna (cirka 35-40 år): Men varför ska barn bestämma vad som ska handlas? Det är ju de vuxna som betalar? Det där är en principiell fråga som vi ännu inte diskuterat i vår familj.

Livet står för dörren! Tacka fan för att man låser om sig under sådana omständigheter.

I en av mina sedvanliga Jag är mest missförstådd i hela världen-drömmar dyker plötsligt Sandra upp. Hon skäller ut mig som bara hon kan. Går rakt på själva kärnproblematiken och ifrågasätter mitt martyrskap på ett väldigt opassande sätt. Det hela är ytterst realistiskt och jag vaknar omgående.

Jag inser att jag nog saknar henne väldigt. Strax ligger jag och sms:ar. När jag skriver hennes namn blir det Sanera. Sanera, ta med dig fru och barn och kom och hälsa på mig snart läser jag.

Sanera?

Ibland när jag handlar lägger jag gröna och röda äpplen i samma påse. Ett riktigt busfrö är jag.

Kanske är det ett exempel på en småborgerlig lightvariant av den förklaringsmodell till kriminellt och antisocialt beteende som säger att man hellre förmedlar en negativ bild av sig själv än ingen bild alls. Alltså att somliga gör vad som helst för lite uppmärksamhet. För det är det som driver mig. Jag vill bli någon för den där kassörskan.

Men det är slut på det här tramset nu. För min nya anställning har förutom en minimal ekonomisk kompensation också inneburit en identitet. Jag har både nyckelknippa och passerkort i bälteshällorna numera. Det syns direkt att jag är någon att räkna med. Med lite god vilja skulle man till och med kunna säga att jag har folk underställda mig. Eller så skulle man kunna säga att de är patienter.

Men ändock.